Dumma ben...
Om jag vore..
Sjukvården
När jag kommit upp på salen, fått en säng började de dagliga rutinerna med medicinering och utfodring. Jag fick åtta stycken Ibumetin, två Pronaxen och två Tramadol stada om DAGEN för smärtan!!! Snacka om att bli neddrogad!!! Jag fick hallucinationer och såg framför mig stora stenblock som åt andra stenblock. Hela rummet gungade och det kändes som jag var ombord på en båt. Kunde inte få ner någon mat för illamåendet sköljde över mig som vågor på havet.
Ibland kändes det som om jag satt i ett träd och vajade för vinden och varje gång jag tänkte tanken att nu sitter jag i ett träd befann jag mig i ett träd. Jag blev tanken jag tänkte, jag blev trädet, jag blev båten, jag blev havet! Fyyy faaan vad hög jag var! Höll på att svimma när jag skulle träna på att gå så sjukhusvärdinnorna fick köra tillbaka mig i rullstol. Efter detta vägrade jag ta Tramadol till personalens förvåning. Det verkar inte som om de någonsin hade varit med om att en patient ifrågasatte någonting.
Tror de övermedicinerar många för att de skall hålla sig lugna. Då kan de ju sätta de gamla i rullstol för då sitter de bara där och stirrar tomt framför sig och kräver ingenting. Nåja, jag träffade många underbara sköterskor som verkligen älskar sitt jobb. Man såg tydligt skillnad på dessa och på de som bara var på "jobbet". Det var olika sköterskor varje dag och det var lögn att lära sig några namn.
En sköterska gick runt och hälsade på alla när hon började sitt pass och hon var nog den vackraste människa jag sett. Hon var lite äldre, ganska smal och såg väl inget särskilt ut förrän hon kom fram till mig och hälsade, då sprack hela hennes ansikte upp i det varmaste leende jag sett. Hon utstrålade en sådan värme och hade ett människo- intresse att jag häpnade. Hade jag varit karl hade jag nog blivit kär på studs:)
I morgon skall jag in och få en nervrotsblockad och på fredag skall jag till sjukgymnasten för att träna upp mitt lama ben. Är lite nervös hur det skall gå men skam den som ger sig. Jag är känd för min envishet så här skall kämpas, annars får jag väl svetsa mig en snygg rullstol, en riktigt pimpad racerstol :)
Ajjjj....
Maskros
Dessutom så kostar inte denna lampan en förmögenhet som så många andra gör men ser ut att som en riktigt dyr lampa.( inte för att det spelar så stor roll) men vad jag vill säga är att Ikea är bra. Ikea är till för vanligt folk.
Våååår
Hur ska detta sluta?
Min man och min dotter har förlorat sina jobb och många av mina släktingar och bekanta med. Ingen sitter säkert idag. Jag har som tur är en arbetsgivare som inte kastar ut folk i första taget. Förr i tiden var det inget konstigt att företagen gick sämre vissa år och bättre andra, så var spelet, men idag måste avkastningen och vinsten öka med si och så många procent per år annars sägs folk upp på stubben.
Moralen är borta, människovärdet likaså, heder och samvete finns inte hos aktiefolket bara girighet och sjuklig längtan efter mer och mer. Detta kommer naturligtvis vi vanliga arbetare att få betala ett högt pris för, facket finns inte på vår sida längre och de har de inte gjort på många många år men pengar ska de ha. Vad ska alla arbetslösa människor syssla med? Tjaa...man kan ju utbilda sig så länge, tills det vänder.
Tänk om det inte gör det då? Tänk om detta är slutet på industrialismen? Ja frågorna är många men jag har faktiskt bestämt mig för att inte oroa mig för mycket för om det går åt helvete så är det inte mitt fel. Jag har arbetat och skött mig och aldrig haft en betalningsanmärkning. Betalat skatt, bara varit arbetslös en gång under 30 år så skiter det sig nu med hus och jobb kommer inte jag att skämmas.
De som borde skämmas har nog inte vett till det men man kan ju alltid hoppas att det ligger mycket sanning i uttrycket "Den som gapar över mycket mister ofta hela stycket"
Längtar
Häftig vägg
Måste visa min nya fondvägg. Midbecks kollektion "All city papers" heter den!Internationella kvinnodagen
Jaha...det är tydligen kvinnodagen idag. Vad innebär den egentligen? Jo jag vet att den kom till för att uppmärksamma jämställdheten mellan man och kvinna men ska det behövas en särskild dag för det? Om jag ser till mej själv så har jag nog aldrig känt mej ojämställd mannen. Har aldrig haft lägre lön för att jag är kvinna och jag har alltid arbetat på mansdominerade arbetsplatser. Har aldrig haft en man som tror sig kunna mer än mej, tvärtom. Har aldrig haft en våldsam man eller en man som vill kontrollera mej. Har jag bara haft tur då eller?
Kanske behövs det en kvinnodag i andra länder där kvinnan inte har så hög status men då är vi inne på religion och det är en helt annan sak.
Jag vet att det finns många kvinnor som lever i ett förhållande där mannen slår och psykiskt förstör sin kvinna och jag tycker det är fruktansvärt att det är så, där gör kvinnojourerna ett ovärderligt arbete. Jag kan däremot inte förstå att någon kvinna kan stanna i ett sådant förhållande.
Tror att det finns kvinnor som misshandlar sina män också men det talas inte om det. Pratar ofta med arbetskompisar om deras rellationer med sin fruar och det är inga trevliga saker de blir utsatta för. Fruarna mannipulerar och ser till att mannen får dåligt samvete, de kontrollerar sina män in i minsta detalj, köper deras kläder, blir vansinniga om han råkar komma lite sent hem till middan. Vill inte att han ska ha något eget intresse, tycker inte om hans vänner, blir sur om hon inte kan se sitt favoritprogram på tv varje vecka, ja listan kan göras hur lång som helst.
Pedofiler finns det tydligen gott om också, väldigt många om man ska tro på vad media säger. De skulle kastreras enligt mej, utan bedövning!!
Men det kan inte vara lätt att vara man heller många gånger. Min man berättade för mej att han inte vågade bada ihop med sin dotter i badkaret när han var ensamstående, för han var rädd att folk skulle tycka det var opassande om hon berättde det. Han kände det som om alla män pekades ut som "fula gubbar".
Finns det någon motsvarighet till kvinnodagen? Nej inte vad jag vet, kanske skulle det behövas en internationell mansdag? Nej jag tycker det i så fall skulle finnas en internationell människodag!
Gärdsmygen
En jobbarkompis till mig hade en fågelbok med sig på jobbet i fredags. Jag tittade i den och hittade min favorit bland fåglar ,den lilla gärdsmygen. Den är så otroligt liten, stjärt som bara är några cm lång och står rätt upp, fjäderskruden är mörkbrun och ser alldeles sammetslen ut.
Jag har inte sett någon gärdsmyg på mycket länge, många år faktiskt och sist jag såg någon var det i en granskog och då var det flera stycken. Har för mig att det brukar vara så jag har kommit i kontakt med dem under mina promenader eller ridturer i skogen. Utom första gången.
Då hittade jag en gärsmyg på mitt dåvarande jobb, den var instängd i matsalen och blev helt panikslagen när jag kom in för att sätta på kaffet. Jag öppnade fönstren och satte mig ner för att inte stressa den pyttelilla pippin som flög omkring därinne. Det hördes inte mycket när den flög, bara ett lätt, lätt, flax från vingarna som rörde sig nästan lika fort som en kollibris.
Den satte sig på bordet en bit ifrån mig och tittade mig i ögonen. Fågelns ögon så ut som små svarta pepparkorn, eller som musögon och den satt där och betraktade mig en liten stund.
- Flyg nu ut med dig, sade jag, för snart kommer det ett helt gäng med människor hit som ska dricka kaffe och det blir ingen trevlig upplevelse för dig. Fågeln flög upp i fönsterkarmen stannade till ett ögonblick, och sen vidare ut genom det öppna fönstret. Det kändes lite vemodigt på nåt sätt när den försvann, en känsla jag inte riktigt kunde få grepp om. Nästan som om den kommit för att hälsa på mej...
Jag visste inte då att det var gärdsmyg utan fick slå upp det i en bok när jag kom hem och jag tänkte ofta på den lilla kakaofärgade sammets fågeln.
I lördags morse gick jag ut och satte mej på trappan med en kopp kaffe och ciggarett. Det var ett undarbart väder, solen sken och man fick nästan vårkänslor. Jag såg en skugga av trappräcket ner till källaren och på räcket såg jag något litet som satt och guppade. Jag förstod att det var en fågel men ville inte kika runt hörnet för att se efter, ville inte skrämma den.
Då flög fågeln fram och satte sig på en sten ungefär en meter från mig och betraktade mitt ansikte. Det var en gärdsmyg så klart, och samma känsla infann sig som förra gången fast det har nog gått över tio år sedan sist vi sågs.
