wicka

Ville bara säga att jag lever men den förrädiska bloggtorkan har slagit till. Det har den gjort förut med och jag vet att snart kommer skrivlusten tillbaka. På återseende...eller återläsande kanske man får säga :)

Ja nu åker vi snart! På måndag bär det av. Det skall bli mysigt att komma iväg några dagar. Syftet med vår lilla resa är ju att fiska i Blekinge skärgård men även att bara vara och göra det som faller oss in. Det kanske finns någon intressant loppis vi kan besöka, restauranger som har god mat och annat smått o gott som vi kan roa oss med.

Min tanke och föreställning om hur den här resan kommer att bli kanske inte riktigt stämmer med verkligheten, är jag rädd.  Jag ser mig själv vandrande och fiskande från klipporna, fiskande hela dagen som jag gjorde innan jag blev dålig i nacke och rygg. Jag ser oss i en båt som tar oss ut en bit på havet där ett riktigt tufft fiske väntar oss. Jag fantiserar om stadsvandringar och upptäcktsfärder och mycket annat ansträngande. Men verkligheten är nog en helt annan.

I kväll cyklade vi ner till sjön här hemma och kastade lite för min man ville prova sin nya rulle och jag ville testa min nya flätlina.  Att cykla den lilla biten går bra men sedan när jag har kastat ett par kast kommer den där förbannade tröttheten i nacke och rygg. Tror det beror på att när man fiskar så håller man ju armarna en bit från kroppen, i luften, och belastningen hamnar då på ryggen och jag fixar inte detta längre. Nacken blir också stel och öm. Blir besviken för det är ju inget ansträngande egentligen men ändå känns det så. Efter en stund satte jag mig ner på en sten och tittade på gubben min som stod en bit bort och kastade.

Det är så typiskt mig...jag vet att jag inte orkar en tredje del av vad jag orkade för bara ett år sedan och ändå har jag inte accepterat det ännu. Jag tror i min enfald och i min obotligt romantiska fantasivärld att jag kan fungera som om inget har hänt. Jag har planerat in en resa med kustfiske som säkert många friska skulle tycka vara jobbig. Min hjärna vill helt enkelt inte höra talas om att det är något fel på mig.

Vi har satt upp ett vinskydd eller högt staket eller hur jag skall förklara det, för att få en avskärmning mot grannens tomt. De har sin uteplats ganska nära vår tomtgräns så det kändes lite för nära. Och det var likadant då, jag planerade och funderade ut hur vi skulle göra och tyckte det var en baggis. Ja visst...när vi hade hållit på någon timme var jag så slut i kroppen att jag kände mig som en mycket gammal människa. Det som jag trodde skulle ta en halv dag att göra tog i verkligheten tre.

Men det blev bra till slut. Nu har vi fått en uteplats som är insynsskyddad och där jag kan inreda och göra det riktigt mysigt. Jag vill ha rosor som klättrar på staketet, en klematis i hörnet, stora härliga gröna växter i kruka, någon form av belysning. Sen skall jag mura en grill eller kanske rent av ett utekök? Jag har fått rostfria mindre bänkplan på jobbet och de hade jag tänkt gjuta ner bredvid grillen. Jag har redan ritningen klar i huvudet och resten...tja...det är ju en baggis eller hur ;-)

Jag tycker det är svårt att handla mat. Inte på grund av ryggen utan det är svårt att hitta mat som är bra. Jag tycker maten har blivit sämre sedan vi gick med i EU. Det skulle ju bli bättre sade man till och med Marit Paulsen sade det innan vi röstade. Vi skulle få bättre grönsaker och kött sades det men inte har jag hittat det i affären. Jag vill köpa mycket grönsaker men varje gång jag kommer till den avdelningen blir jag lika förvillad.

Ta till exempel sallad, den finns numera färdigförpackad i en plastpåse. Den ser inte ett dugg pigg ut därinne i påsen och dessutom väldigt dyr. Besk är den med och blöt. Jo jag vet, den är tvättad sägs det, för att vi inte ska behöva göra det själva. Vi hinner inte det nuförtiden har jag hört. Det finns vanlig sallad i kruka men det är inte många blad som går att använda på den. Isbergsalladen likaså. Tomaterna är smaklösa. Det finns några små kvisttomater som kallas pärltomater, ekologiska som är jättegoda men alldeles för dyra. De köper jag bara när jag är sugen på godis och äter dem med andakt.

Lax gillar jag men efter en titt i frysdisken går jag oftast iväg utan lax. Laxen är numera ofta odlad i Chile och förutom att den innehåller en massa antibiotika och skit bidrar detta till att vattnen fiskas ut för att bli mat åt den odlade och det innebär att lokalbefolkningen svälter. De har livnärt sig på fiske i decennier men nu är det slut med det och detta vill inte jag bidra med. Vet inte vad för fisk man skall äta i stället men makrill kunde kanske funka om det nu hade funnits någon vilket det sällan gör i min affär. Potatisen är grön och det är stört omöjligt att se detta när man skopar upp dem i påsen för de har numera mysbelysning. Kanske är bra för knölarna men inte för oss.

Köttet då, det är väldigt bra varudeklarerat men jag tycker inte det smakar kött längre. Ibland smakar det ingenting och ibland en aning diskmedel eller fisk. Ris finns det i en uppsjö olika färger och former så många att jag blev misstänksam och googlade lite och hittade att livsmedelsverket gjort undersökning på ris och hittat gifter i nästan alla ris. Jag vet inte men det känns inte som om det är mycket mat som man kan äta med gott samvete.

Vill gå ner i vikt och vet hur men det blir svårt när maten inte smakar bra. Funderar på att hitta någon gårdsbutik och testa om deras kött smakar bättre. Kyckling går ju och det äter jag ofta men man måste ju variera. Nu på sommaren finns det bra tomater men dyra. Potatisen är också bättre ett tag i alla fall men de blir snart sämre. Undrar var all bra mat tar vägen? Tror det produceras ganska bra mat i Sverige men den hamnar nog inte i vår affär.

Jaha....så fyller man femtio i morgon. FEMTIO...kan inte fatta detta. Var ju trettio alldeles nyss. Fyrtio var heller inget konstigt att fylla men femtio känns tungt. Det är nu man börjar reflektera över vad det blev av livet. Blev det som man tänkt? Njaaa...det blev nog mer tänk än handling. Jag skulle ju åka till USA och träffa riktiga indianer. Jag skulle till Irland och leta efter mina rötter. Jag skulle fiska i Kanada. Jag skulle anlägga min drömträdgård. Jag skulle ha en antikvitetsaffär. Jag skulle måla möbler och sälja. Jag skulle.....

Jag har naturligtvis gjort massor med saker som jag är nöjd med.  Har nog egentligen fått nästan allt jag velat men de där stora drömmarna blev aldrig av. Kanske var det meningen att de skulle vara just drömmar, något att fantisera om och på så sätt förgylla vardagen. Man kanske inte skall göras allt man tänkt utan behålla en del visioner och luftslott precis som de är.  Tjaa...kanske är det så.

 En sak jag märkt är att man tänker mer när man blir äldre. Tankarna går ofta tillbaka i stället för framåt. Tänker ofta på när barnen var små och på hundarna och hästarna. Villket härligt liv jag haft!  Hunduppfödning, hästavel, kattuppfödning, getter, höns och barnen i en härlig blandning. Då, när man var mitt uppe i allt detta reflekterade man inte över hur fint detta var, det var bara ett sätt att leva på. Men nu när jag varken har häst,hund eller små barn längre känns saknaden efter den tiden stor. Skulle förall del inte orka ha det så idag men det var en härlig tid.

Nej, nu får jag sätta fart igen, höll ju på att städa och förbereda maten till i morgon.

Har egentligen inget att gnälla över just nu. Har lite värk på morgonen och när jag kör bil. Klarar mig på ett par värktabletter om dagen. På helgen tar jag bara en på morgonen. Gillar att sitta på verandan på kvällen och dricka ett gott vin och det går ju inte ihop med tabletter. Känseln och styrkan i benet är fortfarande dålig men jag klarar mig ganska bra ändå. Kan cykla nu och det var en stor seger att kunna göra det. Har ju bara trampat på motionscykeln hittills och det är så mördande tråkigt.

Jag jobbar 75 procent och det har gått bra. Får all hjälp jag behöver av mina jobbarkompisar som verkligen ställer upp.
Går hos sjukgymnast och får TENS behandling men funderar på att sluta, tycker det gör varken till eller från. Har ett rörelseprogram för ryggen som jag gör hemma och det känns bra. Jag har varit och gjort avgjutning av mina fötter, skall få inlägg i skorna för jag har Hallux valgus, en snedställning av stortån och en havererad mellanfot. Det kan även vara bra för ryggen med sådana inlägg sa de, för dämpningen mellan kotorna är ju borta på grund av förslitningar. Hoppas det hjälper för jag har periodvis svinont i fötterna. 

Är nog lyckligt lottad som inte har så mycket smärta trots min dåliga rygg och jag tänker ta alla chanser jag kan att leva fullt ut, man vet ju aldrig när nästa bakslag kommer. Skall åka till Blekinge vecka 31 och fiska. Vi stannar där i tre dagar. Fick inte tag på någon stuga men ett B&B fick duga. Min man och jag har ett stort fiskeintresse och vi fiskar mycket i sjöarna runtomkring men havet har vi inte fiskat så mycket i så det skall verkligen bli en upplevelse.

 Blekinge skärgård är ju känd för sin stora gäddor så vi hoppas på god fiskelycka. Ser fram emot att strosa omkring vid havet och leta efter drivved och annat spännande som kan ha flutit iland. Att sitta på en klippa på kvällen och titta på solnedgången och äta nyrökt fisk skall bli underbart. Min son kommer att bo här hemma och passa katterna så Ester och Ella blir nog bortskämda så det räcker.

Sommaren för två år sedan, när vi fortfarande bodde på vår gamla gård hände något skrämmande underbart.
Det var väldigt varmt en kväll i juli när vi skulle gå och lägga oss så vi lät fönstren stå på vid gavel för att få in lite luft.
Jag vaknade till någon gång under natten och låg och funderade på varför jag vaknat. Sover alltid bra men är väldigt lyhörd för minsta ljud.

Då hörde jag ett lätt skrapande ljud i rummet. Första gången hördes det på väggen bakom mitt huvud. Nästa gång på en annan vägg. Möss var min första tanke men möss brukar inte låta på sommaren. Det kändes att något var närvarande i rummet och plötsligt hördes ljudet igen. Det lät som om någon eller något råkade stöta emot väggarna eller som om någon berörde väggen lite lätt och flyktigt som en fågelvinge.

Jag började nästan förstå vad det kunde vara men tvivlade  ändå. Jag stirrade ut i det mörka rummet för att försöka se en skymt av något som kunde ge en förklaring och plötsligt såg jag något flyga runt i rummet. Ljudlöst. Gryningen var på väg och rummet fick konturer. Det fick också det som flög. TRE fladdermöss cirkulerade runt runt i rummet, över vår säng nästan uppe vid taket men eftersom takhöjden på vår gamla gård var låg kändes det som om de var väldigt nära.

Jag är inte rädd för fladdermöss utan tycker det är intressanta djur och ganska söta men sådär nära i mitt sovrum ville jag inte ha dem. Jag funderade på vad jag skulle göra, vågade inte väcka min man som sov bredvid mig för han är nämligen livrädd för de små gynnarna. Låg och väntade på att de skulle flyga ut men icke. I stället flög ännu en fladdermus in och så var de fyra som cirklade över vår säng.

Nu tyckte jag det började bli lite ruggigt. Tänk om hela rummet blir fullt av fladdermöss? Jag var tvungen att gå upp fast jag måste erkänna att jag var rädd för att de skulle fastna i håret på mig. Jag kastade mig upp och störtade fram till dörren och räddade mig ut i köket. Jag gick på toa och tänkte att nu har de nog flugit ut. Undrar hur länge en fladdermus kan flyga så där runt runt utan att vila sig?

 Jag öppnade försiktigt dörren och konstaterad att de var kvar. Det var ljust nu och jag var tvungen att väcka min man så jag sade med en lugn och fin röst att det hade kommit in en fladdermus i rummet men att den bara håller till uppe vid taket. Min man vaknar, slår upp ögonen, han har hört vad jag sagt och börjar frenetiskt slå med armarna i luften samtidigt som det kommer konstiga ljud ur han strupe. Han springer hukande fram till dörren där jag står och vräker upp dörren och vips har vi två fladdermöss som nu flyger omkring i hela huset!

Det märks på dem att de är stressade nu för de kraschar allt mer in i väggarna. De kommer farande som jetplan i luften och nu får man verkligen ducka för att inte få dem på sig. Jag flyr in på toa igen och min man börjar öppna fler fönster så att de kan ta sig ut men då vrålar jag från toa att det kanske kommer in ännu fler då. Då går han ner i källaren för att hämta en håv. En fiskehåv med kort skaft. Sedan ställer han sig mitt i köket och försöker fånga de allt mer hysteriska fladdermössen. Han misslyckas för han är ju samtidigt så rädd att han varannan gång duckar och varannan gång viftar vilt med håven.

Till slut vågar jag mig ut från toa och öppnar sovrumsdörren där två av dem blev kvar men de är inte där längre. Jag synar gardinstången och allt annat  som en morgontrött fladdermus kan ha hängt upp sig i men finner ingen.
Plötsligt som ett trolleri försvinner de andra två också. Vi letar och letar men hittar ingen. De gick upp i rök.
Efter den incidenten satte vi upp insektsnät för fönstren. Jag googlade och fann att det inte var helt ovanligt att unga fladdermöss tappade orienteringen och flög in i husen men det var första gången jag fick sällskap av ett gäng "bats "i mitt sovrum, en upplevelse jag aldrig glömmer!

Nu har jag varit hos sjukgymnasten två gånger och fått behandling med Tens. Ström som ska stimulera nerver och muskler. Jag har fått ett tränings program med lätta rörelser som skall stärka och stretcha mina muskler. Tycker redan att det har hjälpt. Trodde nog själv att jag skulle få träna mer intensivt än detta men det förbjuder hon absolut. Får inte ens svanka med ryggen och det är nog bäst att lyda. Det är en bestämd dam som bryter lite på finska, hon har en speciell humor som jag gillar och hon målar fantasiska tavlor som hon pryder sin mottagning med.  Jag målar lite själv men lusten har inte infunnit sig på senaste tiden men när jag såg hennes tavlor fick jag en enorm kick och jag längtar efter att få kladda lite på egen hand.

Hon pratade just om detta, att man inte ska låta sjukdomen ta överhand, inte grubbla för mycket men ändå känna efter vad man klarar av. Femtio procent av hur jag kommer att klarar av mitt handikapp ligger i mina egna händer, sade hon. Resten kan du inte göra något åt. Tycker du att du kan fortsätta svetsa så kan du det. Det finns människor med din diagnos som inte klarar något jobb alls och det finns de som knappt är påverkade av det. Hur framtiden kommer att te sig vet ingen. Därför kan ingen läkare säga till dig vad du klarar det är bara du själv som vet det och med den kunskap som du nu har om din sjukdom och med de femtio procenten på din sida kan du hantera din situation. Du skall lyssna på din kropp, ta hand om den och vårda dig själv,sade hon.

Tyckte det var bra sagt. Jag har sökt förklaringar och diagnoser överallt, på nätet i böcker, hos andra människor för jag ville veta exakt hur illa det var med mig själv men det finns ju faktiskt inte två likadan prognoser även om man har samma sjukdom. Hur som helst så har hon peppat mig och jag ser lite ljusare på framtiden nu.

Mitt barnbarn Filip fick följa med mig dit för hans mamma Emma skulle titta på ny lägenhet. Han är sex år och helt underbar, säger jag som mormor så klart. :) Han satt duktigt på en stol bredvid mig och pratade glatt med sjukgymnasten. När vi kom hem igen gjorde vi isglass av päronsaft. Vi var ute i trädgården och njöt av solen och hjälptes åt att luka lite ogräs. När Emma kom för att hämta honom sprang han fram till henne och sade- Mamma vet du vad tanten på sjukgymnasiet gjorde? -Hon kopplade ström på mormor och det gjorde inte ens ont. -Hon är cool, min mormor!

Det går bättre och bättre att jobba. Har ont på morgonen och kvällen men på dagen är det ganska hyfsat. Försökte gympa lite idag men jag får en konstig tyngdkänsla i benen och nacken. Känns som om benen är av bly och det " lama" benet viker sig åt fel håll men jag kämpar på.

På jobbet har jag svetsat diskbänkar idag och då måste man sitta på huk ibland, innan kunde jag inte ta mig upp själv men det går nu. Dessutom har jag de bästa jobbarkompisar man kan ha. De hjälper mig med allt jag behöver och lite till ( fniss)
är ju ensam tjej på jobbet så det blir väl lätt så.  Föredrar att jobba med killar, det är rakare kommunikation och lättare stämning. Har jobbat på några arbetsplatser där det var många tjejer och det var inte alls lika roligt där. Tjejer har så mycket skit för sig, intriger och avundsjuka. Jag har aldrig passat in bland tjejer, vet inte varför, jag är inte grabbig eller manhaftig men har svårt för att känna gemenskap med dem.

Det enda negativa med mansdominerade arbetsplatser är faktisk invandrarna. De har väldigt svårt att acceptera en svetsande tjej. Och om hon dessutom är bättre på sitt jobb än dem har de helt klart bekymmer. Antar att det beror på kulturkrock men jag tycker faktiskt att de är på tiden att de ändrar sin kvinnosyn. Naturligtvis är inte alla så och det finns säkert svenskar som inte heller kan acceptera kvinnor i dessa yrken men det är inget jag själv stött på.

Idag skall jag till en ny sjukgymnast, hoppas hon kan ge mig ett program som jag kan träna efter själv, måste stärka mina ryggmuskler. Ikväll blir det studentfest. Min systerson och min mans dotter och hans systerson tar studenten. De går alla tre på samma skola men det blir körigt ändå.

Idag när jag körde hem från jobbet och som vanligt vred upp stereon på högsta och lyssnade på rock gick radion in och bröt för ett viktigt meddelande. De sade att alla län söder om Stockholm inte kunde ringa 112 och att man skulle försöka senare.

Jag trodde först att det var något skämt men det var det inte. De sade inget om vad man skulle göra istället, inget om vart man kunde vända sig om man var i nöd. jag tänkte i mitt stilla sinne att här gäller det minsann att inte köra och smälla, eller få en hjärtinfarkt eller något annat opassande.
Tänk så sårbart vårt samhälle är och det är vi själva som har skapat det.






Visst är den vacker, kärleksörten, som växer ut från stenmuren...

Idag ringde min handläggare på försäkringskassan och undrade hur min arbetstid var förlagd nu när jag jobbar halvtid. Jag svarade på detta och hon verkade nöjd med det. Sedan sade hon - Ja jag undrade bara...så att du inte jobbar för länge!
Tror människan att jag jobbar längre än mina fyra timmar? Vidare sade hon att hon ville träffa mig på fredag eftersom min sjukskrivning blivit förlängd. Är det nu man skall synas i sömmarna? Bli misstänkt för att fuska?


Nej nu vet jag...hon vill nog bara ge min en blomma för att jag aldrig har varit sjukskriven mer än en vecka. Hon kommer nog att överraska mig med ett presentkort på en spa weekend i Sunne och samtidigt höja min sjukersättning. Eller vad tror ni? :-)

Min dotter och jag var på loppisrunda igår. Vi tar en runda då och då och njuter verkligen av att bara vara vi två för en dag. Vårt intresse för inredning och vackra saker gör att vi tycker att vi är på skattletarjakt när vi besöker små antikbodar och loppisar på landet.

 Vi hittade några fina champagneglas i en lite mysig antikbod, fylld av gamla möbler och glas/porslin.
Jag köpte inte glasen för jag behöver egentligen inga men jag kunde inte riktigt släppa tanken på dem. Jag berättade för min gubbe att jag nog ville ha dem ändå och vi for dit idag och köpte dem.

De är säkert bara skräp och inga fina glas på det sättet men jag gillade dem. De är lite mer blå i färgen än vad de ser ut på bilderna nästan turkosblå. Nu dricker inte vi champagne så väldigt ofta men det går väl lika bra med vitt eller mousserande vin i dessa glas.

     

Var hos läkaren igår och hon tyckte att jag tränat jättebra. Vi kom gemensamt fram till att jag skulle prova att börja jobba halvtid. Jag blev skitglad. Jag hade varit på jobbet och hälsat på ett för ett par dagar sedan och då sade mina underbara jobbarkompisar att jag kunde få svetsa lite lättare grejer om jag kände att jag kunde. De sade också att de skulle hjälpa mig med allt som behövde lyftas o.s.v. Idag när jag kom fick jag börja svetsa på små stativ till sköljlådor och det var perfekt. Hade också fått lite nya verktyg som låg där och väntade på min bänk.

Jag satte igång med liv och lust och trodde detta skulle bli en lätt match men när klockan var tio var jag helt slut. Blev så förvånad själv att jag inte orkade mer än så. Jag skall jobba mellan tio i sju till fem över elva så det var ju bara en timma kvar men den var lång. Benen kändes darriga och helt slut, nacken var så trött att huvudet kändes som en stooor blyklump och musklerna i rumpan darrade av ansträngning. Tänk att man tappar så fort, har ju bara varit sjukskriven en och en halv månad. När jag kom hem slängde jag mig i soffan och orkade ingenting.

Men det var häftigt att var tillbaka, älskar att TIG-svetsa, jag får utlopp för min kreativa sida då. Rostfri tunnplåt ska det vara, så tunn som möjligt för då får man skärpa sinnena och hålla tungan rätt i mun.

Fick röntgenutlåtandet av läkaren och det är spinal stenos med buktande diskar på många nivåer i ländryggen. I nacken är det likadant fast på färre nivåer. Jag hade med en lista på frågor och hon besvarade väl en del av dessa. När jag frågade om muskelryckningarna jag har i ben och buk sade hon att det kunde bero på nerver i kläm men hon svarade inte riktigt. Får nog finna mig i att bara få halva svar och lite olika svar av olika läkare. Fast en sak tycker jag är märklig. Det verkar inte som om läkarna läser journalen INNAN de träffar patienten. Det hade jag gjort om jag var läkare, måste ju veta bakgrunden, nu blir det att man får sitta och rabbla en massa och försöka komma ihåg när man var hos den läkaren och den vårdcentralen och vilka prover som tagits. Nä, man bli bara trött!!!!

Hon tyckte jag skulle ta kontakt med en ny sjukgymnast, den förra sade att hon inget kunde göra. Vill komma igång med någon tränig som stärker både rygg och nacke, det är ju det enda jag själv kan gör. ( förutom att gå ner i vikt och sluta röka förstås!!! ) Måste ta tag i det med. Har nog gått upp fyra kilo och skulle behöva gå ner tio.

Jaha...nu har jag tagit hand om ännu en katt. Ester hittade jag på en väg i dec för tre år sedan. Hon kom springande ut mitt framför bilen och jag höll på att köra på henne. Det var svinkallt, regnigt och blåsigt. Min son som var med i bilen hoppade ut och fick tag på katten. En liten kattunge, mager, frusen och övergiven. Vi vände och körde hem med henne. Hon var så illa däran att vi trodde hon skulle dö. Full av löss och öron skabb var hon. Men hon var en fighter och klarade sig, hon och jag fick ett speciellt band oss emellan och jag älskar den katten. Varför hon befann sig på en liten väg mitt i skogen fick vi aldrig veta men att någon dumpat henne är helt klart.

Igår kväll kom grannens katt gående med två kattungar och tiggde mat av oss. Jag kände på kattmamman och konstaterade att hon inte hade så mycket mjölk. Vi gav dem mat och de var jättehungriga. Säkert därför hon flyttade dem, hemma fick de ingen mat. Vi gick över till grannen och talade om att vi gett dem mat och undrade om de var tingade. Nej, de skulle slå ihjäl dem sade de.

De visste inte att mamman var dräktig förrän hon fick källingarna i deras källare.  Jag förstod att kattungarna inte skulle få den omvårdnad de behövde men kunde bara ta emot den ena. Två innekatter räcker. Jag frågade vad mamman hette men fick till svar att hon bara hette katten. Tovig i sin långa päls är hon också så jag sade att de borde göra något åt det med. Vår lilla kattunge som säkert bara är sex veckor fick namnet Ella. Hon är egentligen alldeles för liten för att skiljas från mamman, men vad gör man???  Hon äter bra och går på lådan. Ester blev väl inte överförtjust precis men accepterar den lilla. Varför har folk katter när de inte bryr sig om dem? Varför åtminstone inte kastrera dem så de slipper detta elände med kattungar hela tiden? Det borde vara förbjudet att ha okastrerade katter utomhus springande vind för våg.
Det är dags att höja statusen på katten.


 
             Ester                                Ella                             

Efter att ha läst flera av GNYu bloggarna ordentligt börjar jag fatta hur min egen rygg fungerar(eller INTE fungerar).
Jag var 18 år när jag fick mitt första ryggskott, jag hade börjat träna fotboll och under en träning small det till i svanken och benen vek sig. Kunde inte gå på flera veckor och fick smärtlindring för detta.

Under mina graviditeter hade jag ischias värk båda gångerna och även länge efter. Detta har sedan kommit och gått under alla år, ibland lite värre med ryggskott ibland bara känningar. Jag har haft hästar och hundar nästan hela mitt liv och så fort jag kände att ryggen var på gång så red jag. Det hjälpte faktiskt. Det är ju ett slit att ha hästar med mockning och hämtning av hö och så vidare och många gånger var det ett rent helvete att ta sig ut i stallet men det skulle göras och var inget konstigt med det. Skötte även andras hästar emellanåt och det hände ju att man flög av ibland. Ett tag red jag en häst som hade egenheten att köra ner huvudet mellan frambenen med våldsam kraft. Snabbt gick det så man hann inte släppa efter på tygeln utan fick en rejäl whiplash effekt i nacken. I flera dagar kunde detta kännas men gick över så småningom.

Jag har alltid jobbat inom tung industri och arbetar nu som svetsare. Började få ont i nacken för ett par år sedan och för ett år sen kunde jag inte jobba längre. Var hemma en vecka och gick till läkare. Blev magnetröntgad efter åtta månaders väntetid. Röntgen visade en förträngning som tangerade ryggmärgen. Gick till sjukgymnast som gjorde en kontraktion     ( en sele som sattes runt huvudet och med hjälp av en tyngd hissade upp huvudet). När jag varit på den behandlingen ett par gånger märkte jag att benen inte funkade som de skulle. De kändes tunga och jag hade problem att gå uppför trappor. Kände inte heller pedalerna i bilen riktigt. Efter detta vågade inte sjukgymnasten gå vidare eftersom jag hade "skumma symptom" sade han. Fick tillbaka känseln efter ett par dagar och tänkte inte mer på det.

Har inte varit sjukskriven någon längre tid för nacken utan alltid kunnat jobba på något sätt. Detta som nu hänt med ryggen är mycket värre än något jag upplevt tidigare. Jag hade ont i svanken ett tag innan påsk men lyssnade som vanligt inte på min kropp utan satte igång att måla trädgårdsmöblerna. Ryggen blev sämre och sämre under påskhelgen och på måndagen skulle jag gå ut och när jag skall ta första klivet utför trappan fullkomligt exploderar ryggen. Det strålade ut på alla håll och kanter och det kändes som om hett vatten rann utför ena benet. Jag stapplade bort till trägårdsmöblerna och skulle sätta mig när nästa explosion kom. Jag tog mig in och gick och lade mig. På eftermiddagen kändes det lite bättre och jag kunde ligga på ena sidan.

Dagen efter åkte vi en runda i bilen och plötsligt börjar det kännas skumt i benen. Vi kom hem och jag gick in. Då började värken gå ner i vänsterbenet. ischiasvärk som vanligt tänkte jag men detta skulle visa sig inte vara som vanligt. Klockan två på natten fick min man ringa akuten för då stod jag inte ut längre. Dessutom hade foten börjat domna och det spred sig uppåt. -Ta lite fler värktabletter och se om det hjälper, sade dem på sjukhuset. Jag gjorde så men efter en timme åkte vi upp. Har aldrig upplevt något liknande. Har ganska hög smärttröskel i vanliga fall men detta var ett helvete.

 Blev inlagd och gjorde en MRT. Låg inlagd i fyra dagar, hade tre olika läkare som gav mig cirka 2 minuter var av sin tid. Fick inte något förklarat. Frågade en sköterska om mitt "lama" ben skulle bli bra och hon gick och frågade läkaren som lät meddela att det tillhörde bilden. Vilken bild??? Blev utskriven och rekommenderades att gå till sjukgymnast. Gjorde så och hon sade att det inte fanns så mycket hon kunde göra. Hon upplyste mig om att det är spinal stenos jag har. Läget just nu är att jag inte har så ont men ballansen och domningarna finns kvar och det känns tungt i båda benen. Vaggar som en gås när jag går. Skall upp till sjukhuset på måndag och träffa den läkaren som skrev ut mig. Detta blev en lång blogg men jag behöver skriva för att få ett grepp om det hela själv.

Har ingen inspiration tiil att skriva just nu. Har problem med både nacken och ländryggen. Var i allafall på jobbet i Tisdags, skulle lämna sjukintyg m.m. Fy sjutton vad mycket papper man ska hålla reda på när man är sjukskriven. Det var med blandade känslor jag haltade omkring i fabriken och pratade med min jobbarkompisar. Vill inget hellre än att börja jobba igen men som det är nu förstår jag inte hur det skall gå till.

På Fredagen var vi alla bjudna till en arbetskompis som går i pension nu, det var jättetrevligt och härligt att träffa jobbarkompisarna igen. Hon bjöd på lax och nypotatis med romsås. Vi hade lagt ihop pengar till ett presentkort på en resa och det blev uppskattat. Alla saknar mig (säger de) och vill att jag kommer tillbaka snart och det är så skönt att höra. När man är hemma och sjukskriven blir man lätt isolerad och jobbet känns liksom avlägset på något vis.

Försöker hålla igång med motionscykeln och går så mycket jag kan men vissa dagar blir det inte mycket till promenad. Sitter på min veranda och tittar på andra som joggar och går förbi. Vilken lyx tänker jag...jag skulle kunna offra mitt lillfinger för att bli så bra att jag kan göra detsamma.

Jag har börjat släktforska. Har ju inget bättre för mig nu när jag är sjukskriven och jag har alltid sagt att när jag får gott om tid ska jag göra det. Jag vet nästan ingentig om min släkt på min pappas sida men jag har idag  fått veta en del om min farmor. Det sägs att min farfar hängde sig när min pappa bara var ett par år gammal men när jag letar efter honom i kyrkböckerna finns han inte. Mycket märkligt!

Det sägs också att farmor var en mycket märklig människa. När farfar hängt sig blev hon knäpp. Hon blev sinnessjuk helt enkelt. Hon var ensam med fyra små barn och kunde inte försörja dem. Hon hade en byrå och en dag lade hon ner en unge i varje byrålåda och satte fyr under. Hon skulle helt enkelt elda upp min pappa och hans syskon.

Någon kom förbi och kunde förhindra katastrofen och alla barnen hamnade på barnhem. Farmor ville de sätta på dårhuset men se det gick hon inte med på. Hon rymde flera gånger och till sist gav de upp. Hon bodde i en liten stuga och om någon  kom för nära hotade hon dem med en bössa.

Det är lite läskigt att tänka på att man har sådana gener i kroppen men allt är ju gudskelov inte genetiskt.

Jag har köpt en spikmatta och ska testa om detta kan hjälpa mig att bli bra i ryggen. Tar till alla medel som finns, har köpt motionscykel också. Testade att lägga mig på mattan i går kväll och det var minsann inte det lättaste. När jag väl låg rätt på den var det faktiskt en härlig upplevelse. Det gjorde ont på ett gott sätt. Man blev alldeles varm och värmen spred sig ner i båda benen. Jag riktigt kände hur cirkulationen ökade och det ska ju vara bra.

Sedan kan man alltid spekulera i om det är tron på det hela som gör att man tycker det fungerar men det spelar inte någon större roll tycker jag, för så länge man upplever att det är bra, så gör det någon nytta. Hatar att känna att ryggen och benet styr mitt liv! Vill kunna göra som jag vill, vill kunna jobba, vill kunna ta bilen och sticka när jag vill!
Nu lufsar jag mest omkring och frustrationen växer.

                                                                                                             

Sanningen är att vi alla ljuger och mest när vi tror att vi talar sanning.
 Ruth Bengtson
 
Ett halvtomt glas vin är visserligen också halvfullt, men en halv lögn är ingalunda en halv sanning.
 Jean Cocteau

Det finns ett sätt att se när politiker ljuger – de rör på läpparna.
Felicily Kendal

Det finns en idealisk lögnens värld där allt är sant.
Stanislaw Jerzy Lec

Ja...hur är det med ärlighet och sanning egentligen? Många människor jag pratar med säger oftast om sig själva att de är ärliga, aldrig ljuger och att de hatar falska människor. Även jag själv säger detta. Jag delar nästan aldrig deras uppfattning om sig själva, för det visar sig nästan alltid, förr eller senare, att de ljög när de sade detta.

Men de märker inte det själva, de tror att de är de mest ärliga och raka som finns på vår jord. Om man börjar pressa dem lite, ifrågasätta vissa saker blir de mästare på undanflykter och ännu fler lögner kommer bubblande för att kamouflera den förra lögnen. De söker medhåll, tröst och formulerar om allting tills de tror på det själva. Om jag inte köper det heller tar de till tårar och en eländig snyfthistoria om något svek långt tillbaka i livet.

Jag är en lyssnerska, en sådan som folk kommer till och vräker av sig alla sina problem till. En avfallshink som aldrig blir full utan alltid är beredd på mer sopor. Jag vill vara en sophink, människors vardagsproblem fascinerar mig, inspirerar mig men jag kräver en sak, bara en. Sanningen! Tyvärr slirar folk lite väl mycket på just sanningen tycker jag. Eller så är det jag som kräver för mycket. Varje ord, varje förtroende jag får ta del av förvaltar jag med största respekt. Jag för aldrig något vidare för folk säger alltid -Du måste lova att inte säga detta för någon.

I åtta fall av tio får jag ändå höra detta av någon annan, detta förtroende som jag förvaltat och många gånger känt mig speciellt utvald att få ta del av. Inte konstigt att jag inte litar på så många i min omgivning. Men finns det då någon sanning? Eller är det något vi bara hittar på? Kanske sitter jag här och nu och ljuger ? Sanningen existerar kanske bara i vår fantasi och har aldrig funnits? Min sanning är kanske inte densamma som din? Det kanske inte är så viktigt som jag tycker och sanning med modifikation kanske är så nära sanningen vi kan komma.