wicka

Ja nu åker vi snart! På måndag bär det av. Det skall bli mysigt att komma iväg några dagar. Syftet med vår lilla resa är ju att fiska i Blekinge skärgård men även att bara vara och göra det som faller oss in. Det kanske finns någon intressant loppis vi kan besöka, restauranger som har god mat och annat smått o gott som vi kan roa oss med.

Min tanke och föreställning om hur den här resan kommer att bli kanske inte riktigt stämmer med verkligheten, är jag rädd.  Jag ser mig själv vandrande och fiskande från klipporna, fiskande hela dagen som jag gjorde innan jag blev dålig i nacke och rygg. Jag ser oss i en båt som tar oss ut en bit på havet där ett riktigt tufft fiske väntar oss. Jag fantiserar om stadsvandringar och upptäcktsfärder och mycket annat ansträngande. Men verkligheten är nog en helt annan.

I kväll cyklade vi ner till sjön här hemma och kastade lite för min man ville prova sin nya rulle och jag ville testa min nya flätlina.  Att cykla den lilla biten går bra men sedan när jag har kastat ett par kast kommer den där förbannade tröttheten i nacke och rygg. Tror det beror på att när man fiskar så håller man ju armarna en bit från kroppen, i luften, och belastningen hamnar då på ryggen och jag fixar inte detta längre. Nacken blir också stel och öm. Blir besviken för det är ju inget ansträngande egentligen men ändå känns det så. Efter en stund satte jag mig ner på en sten och tittade på gubben min som stod en bit bort och kastade.

Det är så typiskt mig...jag vet att jag inte orkar en tredje del av vad jag orkade för bara ett år sedan och ändå har jag inte accepterat det ännu. Jag tror i min enfald och i min obotligt romantiska fantasivärld att jag kan fungera som om inget har hänt. Jag har planerat in en resa med kustfiske som säkert många friska skulle tycka vara jobbig. Min hjärna vill helt enkelt inte höra talas om att det är något fel på mig.

Vi har satt upp ett vinskydd eller högt staket eller hur jag skall förklara det, för att få en avskärmning mot grannens tomt. De har sin uteplats ganska nära vår tomtgräns så det kändes lite för nära. Och det var likadant då, jag planerade och funderade ut hur vi skulle göra och tyckte det var en baggis. Ja visst...när vi hade hållit på någon timme var jag så slut i kroppen att jag kände mig som en mycket gammal människa. Det som jag trodde skulle ta en halv dag att göra tog i verkligheten tre.

Men det blev bra till slut. Nu har vi fått en uteplats som är insynsskyddad och där jag kan inreda och göra det riktigt mysigt. Jag vill ha rosor som klättrar på staketet, en klematis i hörnet, stora härliga gröna växter i kruka, någon form av belysning. Sen skall jag mura en grill eller kanske rent av ett utekök? Jag har fått rostfria mindre bänkplan på jobbet och de hade jag tänkt gjuta ner bredvid grillen. Jag har redan ritningen klar i huvudet och resten...tja...det är ju en baggis eller hur ;-)